Har inte bloggat på länge, trots att jag älskar att uttrycka mig i både tal och skrift.
Under de senaste åren har jag känt stark fysisk smärta till följd av höftledsartros. Höften har blivit mer och mer utsliten. I början av december opererades jag och fick en höftprotes och är nu under rehabilitering. Tiden innan jag bestämde mig för operation och i väntan på operation, väcktes många tankar och känslor hos mig.
Min rädsla inför operationen
Rädsla inför operationen och dess följder och även stunder av dödsångest har kommit över mig. Trots att jag vet att det är en standardoperation och min rädsla ibland varit oproportionerlig, var den min och fanns där. Även jag, som vanligtvis känner mig stark, glädjefylld och stabil, har behov av att känna mig svag och lära känna mina svagheter.
Energin har inte räckt till
Jag har inte orkat med vardagen och jobbet på ett sätt som jag är van vid. Jag har känt mig otillräcklig och har fått hushålla med min energi. Något som jag är tacksam över att jag har lärt mig genom åren är att vara snäll mot mig själv och inte tro att jag alltid kan fixa allt för alla eller att det är värt priset jag kan få betala. Men, jag har längtat efter min energi.
Jag är entreprenör
Ja, dessutom har jag ett enmansbolag. Jag har försökt planera för när operationen passade in i företagets verksamhet eftersom jag under sjukskrivningen inte har någon ersättare. Företaget har då inga intäkter och ingen som marknadsför och säljer företagets tjänster så att jag har uppdrag när jag är frisk igen. Rehabiliteringen är vanligtvis 2-3 månader. Ett bortfall på åtminstone ¼ av årsintäkten. Det kräver planering.
Efter operationen
Min lättnad efter operationen är stor. Jag lever och kan börja tänka framåt. Tankar och känslor inför operationen har varit starkare än jag insett. Först efteråt har jag förstått hur dessa har påverkat mig. Även om jag fortfarande känner smärta till följd av det stora fysiska ingreppet är jag glad över mitt beslut. Min kroniska smärta i vänster ben och tidigare stress inför beslutet är borta.
Varför blev min rädsla så stark?
– Jag har alltid älskat livet och känner en stark känsla av att vilja leva. Jag är inte rädd för att dö men jag älskar att leva. Jag är nyfiken, vill se vad som händer och vara med och påverka och bidra. Samtidigt som jag känt rädsla och smärta har jag känt mig stark i min vardag, men rädslan och stressen har tagit onödigt mycket energi.
Vad kan vi göra för att inte styras av rädsla?
Rädsla inför det vi föreställer oss kan få orimliga proportioner och vi riskerar att bli enögda. Ibland låter vi oss styras av rädslan och låser oss i stället för att se klart på både våra hinder och möjligheter. Rädslan utmanar mig – den utmanar oss alla då och då.
Det jag gjorde var att ta reda på så mycket som möjligt om vad som händer före, under och efter operationen och vad alternativet – att inte opereras innebar. Kunskap är makt. Pratade med andra som opererats tidigare, och med mina vänner – som gett mig fint stöd. Tack! Jag gav framförallt mig själv tid att processa, följa min vilja och ta mitt eget beslut.
Vi är inte privatpersoner eller professionella. Vi är hela människor som behöver möta vår glädje och våra rädslor och ta beslut som påverkar vårt liv i alla dess aspekter. När vi väl möter våra rädslor och vår längtan får vi energi över till så mycket mer.
Jag önskar er alla ett år med Glädjefylld Vilja! Vi ses snart! Eva
Ps. Det behövs ett separat blogginlägg om bemötande från Försäkringskassan m.fl. när man driver fåmansbolag och är sjuk. Får se om jag väljer att använda min energi till det…)
